Nationalism och massvåld

(Detta är en förkortad version. För den som vill ha källor är det bara att be om det.)

”All nationalism är en återvändsgränd. Den leder ingenstans.”

Varför har nationalistiska rörelser uppkommit, och varför har man ansett sig tvungen att använda storskaligt våld? Finns en sådan sak som fredlig nationalism? Och var är vi på väg?

Till att börja med måste vi naturligtvis börja med att besvara frågan;

Vad är nationalism?

Nationalism

Den nationalistiska ideologin menar att en viss sorts gemenskap är en förutsättning för nationens existens. Vilka dessa intressen eller karaktäristika är, är något som måste definieras, för att kunna skapa en ren nation.

Eftersom dessa intressen och karatäristika kan vara så vitt skilda, skapas olika former av nationalism. Man skulle exempelvis kunna beskriva nationalism som kärlek till fosterlandet och dess principer, vilka dessa nu må våra.

”... vad fosterlandskärleken verkligen vill åstadkomma, nämligen att det eviga och det gudomliga skall blomma i världen och aldrig upphöra att bli renare, mer fulländat och ypperligt”. Ett citat som i sig låter vackert, men om man härleder det till Baumans teori om trädgårdsmästarstater, där sjuka delar måste kapas bort för att skapa en ”ren trädgård”, låter betydligt mer skrämmande.

Det finns alltså många sorters nationalism, och jag kan således konstatera att den nationalism jag anser vara mest relevant ur ett massvålds-perspektiv är separatistisk nationalism. Där utgår man från att nationen är etniskt och kulturellt definierad. Det är den sortens nationalism jag vill se närmare på. Med Louis de Saint Justs ord:

”Det ligger något skrämmande i den heliga kärleken till fosterlandet (...) Den offrar allt för det allmänna bästa, utan barmhärtighet, utan fruktan, utan aktning för mänskligheten”.

Nationalism i historien

Ett exempel på där separatistisk nationalism varit sammanlänkad med massvåld är inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina. Detta krig är en av de största tragedierna i europeeisk historia, och ett tydligt exempel på hur nationalism och massvåld gärna går hand i hand. Krigets nationalistiska faktorer innebar strider mellan regionens olika folkslag, och konflikten har sedemera ansetts vara en etnisk rensning.

Man försökte tillgodose en önskan om etnisk homogenitet och kulturell närhet. För att uppnå detta använde man sig till stor del av massvåld; mord, interneringsläger och terror. Tydliga direktiv lades upp beroende på vilka etniska motståndare man mötte. Exempelvis meddelade en slovensk tidning att den jugoslaviska nationella armén använt följande ord:

”Analyser av muslimernas beteende visade att deras stridsmoral och kampvilja lättast kunde knäckas genom att våldta kvinnor, i synnerhet minderåriga och rent av barn, och genom att döda medlemmar av den muslimska nationaliteten i deras religiösa byggnader.”

Den etniska rensningen i Bosnien-Hercegovina kan inte ses som något annat än ett tillfälle där den nationalistiska ideologin gått för långt i sina strävanden efter homogenitet. Är människoliv och lidande verkligen acceptabla kostnader för denna ideologi?

Om vi förflyttar oss söderut hittar vi andra tillfällen där nationalismen använt sig av massvåld, om än kanske inte på en fysisk nivå så åtminstone på en strukturell.

Så vi tittar på Iran. Det tar sin början när västerländska strömningar kommer in i mellanöstern, och framförallt i Iran blev man imponerad av den ”moderna” livsstilen. Irans dåvarande Shah var en stor anhängare av det västerländska levnadssättet, och ville därmed införa liknande institutioner i Iran.

Problemet var religionen, då man ansåg att islam stod ivägen. Istället romantiserade man den för-islamiska perioden, och började tala illa om de islamska folken, araberna.

Den nationalistiska ideologin visar sig genom att påstå att vissa folkgrupper är renare än andra, mer civiliserade och mer värda en etniskt ren stat. Känns det igen?

För att skapa denna stat så fort som möjligt inleddes en omvälvande strukturförändring i landet. Man gick in på en strikt nationalistisk väg, där araberna var hundar och den ariska rasen överlägsen.

Man inspirerades av en nazistisk ideologi, där avislamiseringen var det viktiga. Man införde en rad nya förordningar, t.ex. fick kvinnor inte längre bära slöja. Kvinnor som bar slöja kunde orsaka att hennes man tappade jobbet. Koranstudier var inte längre tillåtet.

Istället för den etniska rensningen som vi såg i Bosnien-Hercegovina ser vi här istället en omdaning av samhället. Istället för att rensa ut gör man om.

Är detta bättre? Är det strukturella våldet mer önskvärt än det direkta? Är strävan efter modernitet verkligen i samklang med de rasistiska tongångar som åtföljde förändringen?

Jag vill helst inte göra en hierarki, en rangskala kring vilket våld som är värre. Men jag tror inte att någon befolkning i längden kan tjäna på våld.

Men när det gäller nationalism och massvåld finns det en historisk händelse som absolut inte går att förbise; Förintelsen.

Att använda begreppet massvåld är inte bara korrekt, det är närmast en underdrift.

Vad det nazistiska styret ville skapa var en känsla av ”vi och dom”. Man gjorde stor skillnad på människor. Det Tyskland som skulle resa sig skulle vara en enad nation, med en enad befolkning och en enad kultur, och inte minst en etniskt ren befolkning.

Varför massvåld?

Varför har då nationalismen så ofta åtföljts av massvåld? Som vi kan se i de ovan nämnda exemplen har den separatistiska nationalismen har onekligen lett till omfattande massvåld vid en mängd tillfällen. Viljan att utplåna ett folk eller dess särdrag kan inte vara sympatisk, därför kan inte heller deras medel vara sympatiska. Däremot kan de vara fullt logiska och rationella. Jag kan själv komma på en mängd anledningar att utöva massvåld ur en rationell, nationalistisk synvinkel.

1. Genom att använda direkt våld i form av massmord, skapar man den etniskt rena staten som man är ute efter.
2. Genom att använda direkt våld i form av misshandel skapar man skräck och rädsla hos målgruppen. Detta leder till underkastelse och/eller flykt.
3. Genom att använda direkt våld i form av våldtäkt demoraliserar man målgruppen, just eftersom man ofta utsätter kvinnor, symbolen för hemmet och freden. Vidare blir de eventuella barn som föds inte längre etniskt rena, och skulle kunna skolas in i den önskade nationaliteten.
4. Genom att använda strukturellt våld i form av förbud, skrämselpropaganda eller förtryck kan man förändra saker som tar sig uttryck i kultur eller livsstil, för att komma närmare målet om en homogen nation.

För den separatistiska nationalismen blir alltså massvåldet ett logiskt medel. För att utplåna en folkgrupp finns ingen annan utväg än våld, vare sig det är direkt eller strukturellt.

Hela förintelseprocessen byggde på rationalitet, där saker som samvete och moral fick stå tillbaka för de logiska besluten.

Problemet är att jag aldrig kan sympatisera med en sådan linje. Jag kan inte acceptera gränsdragningar där vissa människor hör hemma och andra inte gör det. Att hudfärg, religion eller kultur ska begränsa levernet på ett visst område.

Och; finns det en sådan sak som fredlig nationalism?

Jag vet inte vad svaret på den frågan är.

Tydligt är åtminstone att det finns många varianter av nationalism, vissa mer välgrundade än andra, och vissa betydligt mindre våldsbenägna än andra. Men samtidigt har nationalismen ett grundläggande problem; den rättfärdigar våld.

Den rättfärdigar våld i nationens namn, för att skydda något som anses heligt och rent, utan att ta tillvara på den gemensamma, inneboende mänskligheten hos dess invånare, oavsett etnicitet. Den fredliga nationalismen kanske finns, men den är tyst. Det är den våldsbenägna nationalismen som ekar.

Framtiden

Jag behöver knappast påpeka alla de nationella strömningar som finns i världen idag. I Sverige sker överfall och misshandelsbrott begångna av personer med nationalistiska åsikter.

Det ser ofrånkomligen ut som att vi går en mörk framtid till mötes. Och inte bara gällande nationalismen, utan framförallt det våld som den går hand i hand med. Under tio år har Sverige sett 14 mord begågna av människor med anknytningar till nationalism, främlingsfientlighet och högerextremism.

Varför är nationalismen på uppgång? Den nya sortens krig och konflikter finns inte mellan stater, de finns inom staten, mellan olika identitetsgrupper. Och för att få bort en identitetsgrupp använder man sig av våld.

Avslutningsvis

Det tragiska är att det är omvärlden som gör massvåld möjligt. Det är omvärlden som genom sin brist på konsekvent handlande, ovilja att se och ovilja att intervenera som ger massvåldsutövaren rätt. För varför ska man sluta när ingen säger stopp?

Ser jag någon konstruktiv hantering kring problemet med nationalism och massvåld? Det tror jag inte. Jag önskar att människan som kollektiv varelse kunde inse att separatism, främlingsfientlighet och våld inte leder oss framåt.

Dessvärre tror jag att många människor leds av känslor som girighet, makthunger och habegär. Dessa saker gör att man automatiskt delar upp samhällen i ”vi och dom”, där enbart de ”bästa” skall finnas kvar. Man försöker skapa sin egen perfekta världsbild, och vill kapa bort dem som inte har någon plats däri. Även rädsla har en stor plats, rädslan för det okända, det som man inte förstår.

Poängen med denna essä är att visa hur farlig den separatistiska nationalismen är. Hur våldsbenägen den är. Det är så viktigt att minnas historien, och inte låta rationaliteten ta överhand. Vi kan aldrig ursäkta den här sortens ideologi eller politik, för då spottar vi historien i ansiktet. Att ge den här sortens rörelser utrymme i samhället är att vända ryggen åt de tusentals som dött genom nationalistiskt massvåld. Att acceptera den separatistiska nationalismen är att acceptera våld som en metod mot människor som inte gjort något annat än att vara olik dig själv.

Att demonstrera

Gällande allt som händer i dagsläget, och särskilt med händelserna i Malmö i åtanke, tänkte jag skriva lite om att demonstrera.

Med de högerextrema krafter som vi ser idag krävs människor som står emot. Det krävs en folkrörelse som säger ifrån. Barn, vuxna, äldre, kvinnor och män. Det krävs att vi syns, att vi är organiserade och att vi uppnår resultat.

Hur uppnår man resultat? Till att börja med måste vi ha makten på vår sida, mot rasism och nazism. Där ingår även polisen, om vi nu har Malmö i åtanke. Polisen skall aldrig se sig tvungen att ställa sig mellan demonstranter och nazister. Tanken är att polisen ska stå med oss, mot nazism. Hur uppnår vi det? Det finns en mängd praktiska tips, enkla att omsätta i praktiken. Jag skall komma till dem om ett ögonblick.

För att inte skapa martyrer, för att inte våldet skall eskalera och för att vi ska kunna stå raka i ryggen även om femtio år, krävs att vi försöker hålla ickevåldsaktioner. Vi behöver demonstrera mot de obehagliga saker som sker, men vi behöver göra det på rätt sätt.

Det viktigaste är att hålla ögonen på målet; ett Sverige utan rasism och nazism. Det viktigaste i kampen är planering. Utan planering blir våra aktioner splittrade, förvirrade och ger mindre (eller negativ) effekt. Att mobilisera många människor tar tid, ork och engagemang. Men har vi något alternativ? Ska vi bara stå stilla? Naturligtvis inte.

Vi ska demonstrera, såklart. Och vi ska göra det enhetligt, organiserat och kraftfullt.

Praktiska tips:

• Bestäm hur länge. En bra planerad manifestation har en tydlig start och ett tydligt slut. Gå dit tillsammans, och lämna platsen tillsammans. Visa att ni är en enhet, att ni har tänkt igenom det här, och lämna ingen bakom.
• Bär inte partipolitiska symboler. Välj istället en annan symbol för enhet, eller en färg, ett tecken. Visa att vi är enade. Visa att vi kan. Denna strategi användes exempelvis under Orangea revolutionen i Ukraina och av OTPOR i Serbien. En synlig enhet ger resultat.
  
• Kom ihåg historien. Vi minns människor som skadats av det nazistiska våldet. Vi kan deras namn. Minns Showan, minns Anne Frank, minns alla de som blivit lidande. Tryck upp deras ansikten på affischer, visa att vi inte glömt.
• Sjung. Sjung tillsammans, sjung sånger med fredliga budskap, att vi välkomnar alla och står enade.
• Vilka ställer vi längst fram? Vilka ska stå närmast polisen? Barn och äldre. Alla är vi intresserade av en fredlig demonstation, men genom att ställa barn och äldre längst fram visar vi att vi menar allvar. Barn och äldre förknippas med ickevåld, med lugn och familj. Låt barnen bära blommor i händerna. Bär själva blommor i händerna. Låt inte stämningen bli hotfull.
• Och till sist; var konsekventa. En välplanerad aktion kan förstöras av en enda person. Var inte den personen som kliver över gränserna. Se till att alla är införstådda med planen. En demonstration drar uppmärksamhet. Se till att den uppmärksamheten riktas mot budskapet, inte våldet.

Det här är bara en bråkdel av alla saker man kan göra.

Min poäng är; demonstrera rätt, så att ingen någonsin har en ursäkt att säga att vi har gjort fel.

För att läsa mer om ickevåldsaktioner rekommenderar jag att googla

The Albert Einstein Institute

How to start a revolution (Film)

From Dictatorship to Democracy

Varför gör jag det jag gör?

Jag blir så ledsen.

Jag läser programmet för Internationell kris- och konflikthantering. Det är ett treårigt program som slutligen ger en kandidatexamen i freds- och konfliktstudier. Kurserna heter saker som ”Konflikter i världen”, ”Fattigdom och utveckling”, ”Personlighetspsykologi och traumatologi”, ”Demokrati, demokratisering och valövervakning” eller ”Modernitet i fred och konflikt”.

Tanken är alltså att vi ska bli superhjältar. I princip. Alla gick vi in i klassrummet första dagen med samma inställning; vi ska rädda världen. En bit i taget. En liten bit varje gång, så kan vi rädda världen.

Sen hamnar man på något vis i en svacka. ”Konflikter i världen” innebar en månads studier av olika konflikter, avslutade och pågående, och vilka brott mot mänskligheten som där begås. Vilka ekonomiska intressen som ligger bakom. Hur många människor som tjänar på konflikten, och hur oändligt många fler som förlorar. Vilka taktiker användes egentligen i Kosovo, i Colombia, i Kambodja?

”Fattigdom och utveckling” innebar en månads studier om var all världens bistånd egentligen försvinner. Om korruption och försvunna miljoner. Om kleptokrati och smutsig politik, över hela världen. Att diskutera varför odemokratiska stater inte ska få bistånd, trots de miljoner människor vars högsta önskan är vatten.

”Modernitet i fred och konflikt” innebar en månads studier om varför världen, som den ser ut idag, eventuellt bara leder till så mycket mer lidande enbart på grund av dess modernitet. Moderniteten som gjorde att så många kunde dödas som skadedjur under Förintelsen. Eller moderniteten som möjliggör så många vapen. Modernitet, med pengar och mutor och kunskapen att förhindra det, men hjälp som uteblir.

Jag får ibland höra ”Hur kan du bli så påverkad? Det blir inte jag, och jag läser nyheterna varje dag, och ser på tv, jag är en allmänbildad människa med bra koll på omvärlden”.

Det är klart att du är. Och jag älskar dig för det, om fler människor var så medvetna om sin omvärld som du är skulle världen vara så mycket bättre.

Problematiken ligger i två saker. Den första saken är betydligt mer logisk än den andra.

1. Jag spenderar hela min tid med det här. Jag spenderar åtta timmar om dagen med skolarbete som enbart berör lidande i världen. Resten av tiden är olika. Ibland är jag en vanlig student som blir full och pratar vad nu folk i min omgivning och krets pratar om. Träning, filmer,  dåligt väder och så vidare. Och ibland sitter jag på mitt studentrum och ser filmer som rekommenderats av mina lärare. Eller läser på om saker som jag tycker att jag borde veta. Som NATO, Ukrainas historia, OTPOR, Gulag, ASEAN, Pol Pot, ANC, Folke Bernadotte. Och jag tror på fullaste allvar att jag kommer att vilja göra samma sak resten av mitt liv. Det är bara så mycket tyngre nu än vad det var när jag bara läste nyheterna.

2. Det andra problemet är så mycket mindre logiskt. Och så mycket hemskare. Det låter dessutom mer sinnessjukt, men here goes: Det finns så många döende barn.

Så många av dem.

Och jag lär mig var de finns, hur de dör och varför. Och jag kan inte hjälpa dem. Jag ser en film om en lyckad revolution, och tänker ”Men i grannlandet då?”. Jag hör en berättelse om en knarkare som tagit sig i kragen och nu kan leva nyktert med sina barn, och tänker ”Men alla andra då?”

Jag ser en ung flicka bli skjuten i Syrien för sina ideal. Jag gråter över henne och tänker sedan på de miljontals döda barn som inte blivit uppmärksammade, för de har aldrig hunnit skaffa sig ideal. De har bara fötts och dött i en meningslös linje av fattigdom och konflikt. Och det finns så många döende barn. Och de dör hela tiden, medan jag gör något annat. Och jag kan inte rädda dem allihop. Jag borde kunna det, det borde vara möjligt, för vi lever i en modern värd, men det går inte.

Så jag blir ledsen. Och det märks, och fantastiska föreläsare försöker peppa oss studenter till att göra otroliga saker med våra liv, de har magiska föreläsningar och ger oss alla möjliga verktyg för att lyckas med våra mål. Sen kommer jag hem, och så läser jag nyheterna en gång till. Och sen går det liksom inte längre.

Jag applåderarar mina föreläsare, som är så kunniga och engagerade och gör så mycket för världen. Jag går på deras föreläsningar för att lära mig, men mest för att bli inspirerad. Och inspirationen har kommit i form av förtvivlan och vanmakt. Mina föreläsares genomtänkta föreläsningar får mig att börja gråta. I skolbänken och framför datorn.

För det finns så många döende barn.

Och ”döende barn” har på något sätt blivit ett samlingsbegrepp för mig när det gäller alla hemska saker som finns i världen. Nazistattacker, korrupta ledare eller total brist på yttrandefrihet. För mig har allt detta klumpats ihop till ett svart hål som jag inte kan tvinga bort. Jag känner mig inte bara hjälplös när jag tittar på de uppenbart hemska delarna av världen. Jag tror inte på ondska som begrepp. Jag känner mig likaledes hjälplös vid åsynen av vår tids fredsmäklare;
De fem permantenta medlemsländerna i FNs säkerhetsråd står tillsammans för 75-90% av världens totala vapenhandel.

Hur ska jag kunna acceptera en sådan värld?

Saken är den, att det gör jag inte. Jag accepterar inte tortyr, nazism, kontrollerad media, kleptokrati, korruption, hot, fattigdom, etnisk rensning, flygbombningar, fascism, terror, massmord, uteblivet bistånd, hunger, hatbrott, totalitärt styre, rasism, valfusk, döende barn, hyckleri eller död.

Och det är därför jag är här.

Bakning

Häromdagen kom farmor förbi med ett recept på matmuffins, och samtliga ingredienser. Det blev med västerbottensost, timjan och bacon. Så här fina blev de, lika stora som frallor nästan:

Julklappar

Nästan alla julklappar är inslagna. I alla fall de som är inköpta. Sista rundan får bli på fredag, då pengarna trillar in. Ser verkligen fram mot julen!

Kanelbullens dag

Idag firar en del kanelbullens dag. Det gör inte vi. Vi firar mandelmasse-och-amarettobullens dag.

Så här fina blev de!

Mycket nu

Terminen har ju börjat och det är rätt mycket skolarbete. Förra terminen läste jag med 50% studietakt, under sommaren 100% och nu 125%. Vi får väl se hur länge jag orkar med det tempot!
Just nu är det kriminologin som tar upp mycket tid. Men då är det ju skönt att det är en så intressant kurs! Känner mig riktigt nöjd med valet av kurs när jag verkligen sitter och längtar till måndagen!