Varför gör jag det jag gör?

Jag blir så ledsen.

Jag läser programmet för Internationell kris- och konflikthantering. Det är ett treårigt program som slutligen ger en kandidatexamen i freds- och konfliktstudier. Kurserna heter saker som ”Konflikter i världen”, ”Fattigdom och utveckling”, ”Personlighetspsykologi och traumatologi”, ”Demokrati, demokratisering och valövervakning” eller ”Modernitet i fred och konflikt”.

Tanken är alltså att vi ska bli superhjältar. I princip. Alla gick vi in i klassrummet första dagen med samma inställning; vi ska rädda världen. En bit i taget. En liten bit varje gång, så kan vi rädda världen.

Sen hamnar man på något vis i en svacka. ”Konflikter i världen” innebar en månads studier av olika konflikter, avslutade och pågående, och vilka brott mot mänskligheten som där begås. Vilka ekonomiska intressen som ligger bakom. Hur många människor som tjänar på konflikten, och hur oändligt många fler som förlorar. Vilka taktiker användes egentligen i Kosovo, i Colombia, i Kambodja?

”Fattigdom och utveckling” innebar en månads studier om var all världens bistånd egentligen försvinner. Om korruption och försvunna miljoner. Om kleptokrati och smutsig politik, över hela världen. Att diskutera varför odemokratiska stater inte ska få bistånd, trots de miljoner människor vars högsta önskan är vatten.

”Modernitet i fred och konflikt” innebar en månads studier om varför världen, som den ser ut idag, eventuellt bara leder till så mycket mer lidande enbart på grund av dess modernitet. Moderniteten som gjorde att så många kunde dödas som skadedjur under Förintelsen. Eller moderniteten som möjliggör så många vapen. Modernitet, med pengar och mutor och kunskapen att förhindra det, men hjälp som uteblir.

Jag får ibland höra ”Hur kan du bli så påverkad? Det blir inte jag, och jag läser nyheterna varje dag, och ser på tv, jag är en allmänbildad människa med bra koll på omvärlden”.

Det är klart att du är. Och jag älskar dig för det, om fler människor var så medvetna om sin omvärld som du är skulle världen vara så mycket bättre.

Problematiken ligger i två saker. Den första saken är betydligt mer logisk än den andra.

1. Jag spenderar hela min tid med det här. Jag spenderar åtta timmar om dagen med skolarbete som enbart berör lidande i världen. Resten av tiden är olika. Ibland är jag en vanlig student som blir full och pratar vad nu folk i min omgivning och krets pratar om. Träning, filmer,  dåligt väder och så vidare. Och ibland sitter jag på mitt studentrum och ser filmer som rekommenderats av mina lärare. Eller läser på om saker som jag tycker att jag borde veta. Som NATO, Ukrainas historia, OTPOR, Gulag, ASEAN, Pol Pot, ANC, Folke Bernadotte. Och jag tror på fullaste allvar att jag kommer att vilja göra samma sak resten av mitt liv. Det är bara så mycket tyngre nu än vad det var när jag bara läste nyheterna.

2. Det andra problemet är så mycket mindre logiskt. Och så mycket hemskare. Det låter dessutom mer sinnessjukt, men here goes: Det finns så många döende barn.

Så många av dem.

Och jag lär mig var de finns, hur de dör och varför. Och jag kan inte hjälpa dem. Jag ser en film om en lyckad revolution, och tänker ”Men i grannlandet då?”. Jag hör en berättelse om en knarkare som tagit sig i kragen och nu kan leva nyktert med sina barn, och tänker ”Men alla andra då?”

Jag ser en ung flicka bli skjuten i Syrien för sina ideal. Jag gråter över henne och tänker sedan på de miljontals döda barn som inte blivit uppmärksammade, för de har aldrig hunnit skaffa sig ideal. De har bara fötts och dött i en meningslös linje av fattigdom och konflikt. Och det finns så många döende barn. Och de dör hela tiden, medan jag gör något annat. Och jag kan inte rädda dem allihop. Jag borde kunna det, det borde vara möjligt, för vi lever i en modern värd, men det går inte.

Så jag blir ledsen. Och det märks, och fantastiska föreläsare försöker peppa oss studenter till att göra otroliga saker med våra liv, de har magiska föreläsningar och ger oss alla möjliga verktyg för att lyckas med våra mål. Sen kommer jag hem, och så läser jag nyheterna en gång till. Och sen går det liksom inte längre.

Jag applåderarar mina föreläsare, som är så kunniga och engagerade och gör så mycket för världen. Jag går på deras föreläsningar för att lära mig, men mest för att bli inspirerad. Och inspirationen har kommit i form av förtvivlan och vanmakt. Mina föreläsares genomtänkta föreläsningar får mig att börja gråta. I skolbänken och framför datorn.

För det finns så många döende barn.

Och ”döende barn” har på något sätt blivit ett samlingsbegrepp för mig när det gäller alla hemska saker som finns i världen. Nazistattacker, korrupta ledare eller total brist på yttrandefrihet. För mig har allt detta klumpats ihop till ett svart hål som jag inte kan tvinga bort. Jag känner mig inte bara hjälplös när jag tittar på de uppenbart hemska delarna av världen. Jag tror inte på ondska som begrepp. Jag känner mig likaledes hjälplös vid åsynen av vår tids fredsmäklare;
De fem permantenta medlemsländerna i FNs säkerhetsråd står tillsammans för 75-90% av världens totala vapenhandel.

Hur ska jag kunna acceptera en sådan värld?

Saken är den, att det gör jag inte. Jag accepterar inte tortyr, nazism, kontrollerad media, kleptokrati, korruption, hot, fattigdom, etnisk rensning, flygbombningar, fascism, terror, massmord, uteblivet bistånd, hunger, hatbrott, totalitärt styre, rasism, valfusk, döende barn, hyckleri eller död.

Och det är därför jag är här.