Nationalism och massvåld

(Detta är en förkortad version. För den som vill ha källor är det bara att be om det.)

”All nationalism är en återvändsgränd. Den leder ingenstans.”

Varför har nationalistiska rörelser uppkommit, och varför har man ansett sig tvungen att använda storskaligt våld? Finns en sådan sak som fredlig nationalism? Och var är vi på väg?

Till att börja med måste vi naturligtvis börja med att besvara frågan;

Vad är nationalism?

Nationalism

Den nationalistiska ideologin menar att en viss sorts gemenskap är en förutsättning för nationens existens. Vilka dessa intressen eller karaktäristika är, är något som måste definieras, för att kunna skapa en ren nation.

Eftersom dessa intressen och karatäristika kan vara så vitt skilda, skapas olika former av nationalism. Man skulle exempelvis kunna beskriva nationalism som kärlek till fosterlandet och dess principer, vilka dessa nu må våra.

”... vad fosterlandskärleken verkligen vill åstadkomma, nämligen att det eviga och det gudomliga skall blomma i världen och aldrig upphöra att bli renare, mer fulländat och ypperligt”. Ett citat som i sig låter vackert, men om man härleder det till Baumans teori om trädgårdsmästarstater, där sjuka delar måste kapas bort för att skapa en ”ren trädgård”, låter betydligt mer skrämmande.

Det finns alltså många sorters nationalism, och jag kan således konstatera att den nationalism jag anser vara mest relevant ur ett massvålds-perspektiv är separatistisk nationalism. Där utgår man från att nationen är etniskt och kulturellt definierad. Det är den sortens nationalism jag vill se närmare på. Med Louis de Saint Justs ord:

”Det ligger något skrämmande i den heliga kärleken till fosterlandet (...) Den offrar allt för det allmänna bästa, utan barmhärtighet, utan fruktan, utan aktning för mänskligheten”.

Nationalism i historien

Ett exempel på där separatistisk nationalism varit sammanlänkad med massvåld är inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina. Detta krig är en av de största tragedierna i europeeisk historia, och ett tydligt exempel på hur nationalism och massvåld gärna går hand i hand. Krigets nationalistiska faktorer innebar strider mellan regionens olika folkslag, och konflikten har sedemera ansetts vara en etnisk rensning.

Man försökte tillgodose en önskan om etnisk homogenitet och kulturell närhet. För att uppnå detta använde man sig till stor del av massvåld; mord, interneringsläger och terror. Tydliga direktiv lades upp beroende på vilka etniska motståndare man mötte. Exempelvis meddelade en slovensk tidning att den jugoslaviska nationella armén använt följande ord:

”Analyser av muslimernas beteende visade att deras stridsmoral och kampvilja lättast kunde knäckas genom att våldta kvinnor, i synnerhet minderåriga och rent av barn, och genom att döda medlemmar av den muslimska nationaliteten i deras religiösa byggnader.”

Den etniska rensningen i Bosnien-Hercegovina kan inte ses som något annat än ett tillfälle där den nationalistiska ideologin gått för långt i sina strävanden efter homogenitet. Är människoliv och lidande verkligen acceptabla kostnader för denna ideologi?

Om vi förflyttar oss söderut hittar vi andra tillfällen där nationalismen använt sig av massvåld, om än kanske inte på en fysisk nivå så åtminstone på en strukturell.

Så vi tittar på Iran. Det tar sin början när västerländska strömningar kommer in i mellanöstern, och framförallt i Iran blev man imponerad av den ”moderna” livsstilen. Irans dåvarande Shah var en stor anhängare av det västerländska levnadssättet, och ville därmed införa liknande institutioner i Iran.

Problemet var religionen, då man ansåg att islam stod ivägen. Istället romantiserade man den för-islamiska perioden, och började tala illa om de islamska folken, araberna.

Den nationalistiska ideologin visar sig genom att påstå att vissa folkgrupper är renare än andra, mer civiliserade och mer värda en etniskt ren stat. Känns det igen?

För att skapa denna stat så fort som möjligt inleddes en omvälvande strukturförändring i landet. Man gick in på en strikt nationalistisk väg, där araberna var hundar och den ariska rasen överlägsen.

Man inspirerades av en nazistisk ideologi, där avislamiseringen var det viktiga. Man införde en rad nya förordningar, t.ex. fick kvinnor inte längre bära slöja. Kvinnor som bar slöja kunde orsaka att hennes man tappade jobbet. Koranstudier var inte längre tillåtet.

Istället för den etniska rensningen som vi såg i Bosnien-Hercegovina ser vi här istället en omdaning av samhället. Istället för att rensa ut gör man om.

Är detta bättre? Är det strukturella våldet mer önskvärt än det direkta? Är strävan efter modernitet verkligen i samklang med de rasistiska tongångar som åtföljde förändringen?

Jag vill helst inte göra en hierarki, en rangskala kring vilket våld som är värre. Men jag tror inte att någon befolkning i längden kan tjäna på våld.

Men när det gäller nationalism och massvåld finns det en historisk händelse som absolut inte går att förbise; Förintelsen.

Att använda begreppet massvåld är inte bara korrekt, det är närmast en underdrift.

Vad det nazistiska styret ville skapa var en känsla av ”vi och dom”. Man gjorde stor skillnad på människor. Det Tyskland som skulle resa sig skulle vara en enad nation, med en enad befolkning och en enad kultur, och inte minst en etniskt ren befolkning.

Varför massvåld?

Varför har då nationalismen så ofta åtföljts av massvåld? Som vi kan se i de ovan nämnda exemplen har den separatistiska nationalismen har onekligen lett till omfattande massvåld vid en mängd tillfällen. Viljan att utplåna ett folk eller dess särdrag kan inte vara sympatisk, därför kan inte heller deras medel vara sympatiska. Däremot kan de vara fullt logiska och rationella. Jag kan själv komma på en mängd anledningar att utöva massvåld ur en rationell, nationalistisk synvinkel.

1. Genom att använda direkt våld i form av massmord, skapar man den etniskt rena staten som man är ute efter.
2. Genom att använda direkt våld i form av misshandel skapar man skräck och rädsla hos målgruppen. Detta leder till underkastelse och/eller flykt.
3. Genom att använda direkt våld i form av våldtäkt demoraliserar man målgruppen, just eftersom man ofta utsätter kvinnor, symbolen för hemmet och freden. Vidare blir de eventuella barn som föds inte längre etniskt rena, och skulle kunna skolas in i den önskade nationaliteten.
4. Genom att använda strukturellt våld i form av förbud, skrämselpropaganda eller förtryck kan man förändra saker som tar sig uttryck i kultur eller livsstil, för att komma närmare målet om en homogen nation.

För den separatistiska nationalismen blir alltså massvåldet ett logiskt medel. För att utplåna en folkgrupp finns ingen annan utväg än våld, vare sig det är direkt eller strukturellt.

Hela förintelseprocessen byggde på rationalitet, där saker som samvete och moral fick stå tillbaka för de logiska besluten.

Problemet är att jag aldrig kan sympatisera med en sådan linje. Jag kan inte acceptera gränsdragningar där vissa människor hör hemma och andra inte gör det. Att hudfärg, religion eller kultur ska begränsa levernet på ett visst område.

Och; finns det en sådan sak som fredlig nationalism?

Jag vet inte vad svaret på den frågan är.

Tydligt är åtminstone att det finns många varianter av nationalism, vissa mer välgrundade än andra, och vissa betydligt mindre våldsbenägna än andra. Men samtidigt har nationalismen ett grundläggande problem; den rättfärdigar våld.

Den rättfärdigar våld i nationens namn, för att skydda något som anses heligt och rent, utan att ta tillvara på den gemensamma, inneboende mänskligheten hos dess invånare, oavsett etnicitet. Den fredliga nationalismen kanske finns, men den är tyst. Det är den våldsbenägna nationalismen som ekar.

Framtiden

Jag behöver knappast påpeka alla de nationella strömningar som finns i världen idag. I Sverige sker överfall och misshandelsbrott begångna av personer med nationalistiska åsikter.

Det ser ofrånkomligen ut som att vi går en mörk framtid till mötes. Och inte bara gällande nationalismen, utan framförallt det våld som den går hand i hand med. Under tio år har Sverige sett 14 mord begågna av människor med anknytningar till nationalism, främlingsfientlighet och högerextremism.

Varför är nationalismen på uppgång? Den nya sortens krig och konflikter finns inte mellan stater, de finns inom staten, mellan olika identitetsgrupper. Och för att få bort en identitetsgrupp använder man sig av våld.

Avslutningsvis

Det tragiska är att det är omvärlden som gör massvåld möjligt. Det är omvärlden som genom sin brist på konsekvent handlande, ovilja att se och ovilja att intervenera som ger massvåldsutövaren rätt. För varför ska man sluta när ingen säger stopp?

Ser jag någon konstruktiv hantering kring problemet med nationalism och massvåld? Det tror jag inte. Jag önskar att människan som kollektiv varelse kunde inse att separatism, främlingsfientlighet och våld inte leder oss framåt.

Dessvärre tror jag att många människor leds av känslor som girighet, makthunger och habegär. Dessa saker gör att man automatiskt delar upp samhällen i ”vi och dom”, där enbart de ”bästa” skall finnas kvar. Man försöker skapa sin egen perfekta världsbild, och vill kapa bort dem som inte har någon plats däri. Även rädsla har en stor plats, rädslan för det okända, det som man inte förstår.

Poängen med denna essä är att visa hur farlig den separatistiska nationalismen är. Hur våldsbenägen den är. Det är så viktigt att minnas historien, och inte låta rationaliteten ta överhand. Vi kan aldrig ursäkta den här sortens ideologi eller politik, för då spottar vi historien i ansiktet. Att ge den här sortens rörelser utrymme i samhället är att vända ryggen åt de tusentals som dött genom nationalistiskt massvåld. Att acceptera den separatistiska nationalismen är att acceptera våld som en metod mot människor som inte gjort något annat än att vara olik dig själv.